Hejsan.
Av och till strävar jag i mitt bloggande efter att provocera, och generalisera. Människor fascinerar mig. Ja, faktisk så mycket att jag önskar jag kunde titulera mig ''observatör'' i min yrkesvardag. Nåja, idag tänkte jag reflektera över de nordiska folkslagen och deras egenheter som jag observerat på resor (speciellt denna sommar). Låt mig säga att jag generaliserar och att jag aldrig har haft glädjen att besöka Finlands huvudstad, utan där får Kemi, Torneå och finnar utomlands (och så fördomar) göra jobbet. Alla observerar väl likheter och olikheter bland lokalbefolkningen när vi reser?
Vi börjar här (eftersom de inte har det så lätt nu för tiden):
Islänningen är kort sagt stolt, stark, och en vildman. De är van vid tuffa tider genom generationer. Och därför relatitivt tjockhudade. Alla på Island SKA kunna islendsku, och barn skaffar man vid 17 års ålder. Killarna slåss på torget i Reykjavik om de vackraste tjejerna (och dom är vackra). God fysik men kanske sämre sociala färdigheter kännetecknar också öbon, som också influeras kraftigt av den amerikanska skitiga kulturen. Andra kvaliteter värd att märka sig är en generellt positiv ''allt-ordnar-sig'' inställning. 2 % av Islands befolkning passar dock inte in i denna beskrivningen. Det är de så kallade hippa och trendiga i Reykjavik, som väl var först ut i Europa med kaffebarer?
Danskjävlarna härnäst:
Dansken är resten av Nordens mentala förebild. Jovial, trevlig, världsvan och urban (bortsett från några svenskhatande fårbönder på Jylland). De har alltid tid för en prat (synd man inte fattar nåt) eller ett leende. Allt är
kamelåse, men de är tack och lov duktiga på engelska.
Alla cyklar, med imponerande disciplin, pigene är smukke och kulturen imponerande. Jag har upplevt det så i alla fall, men bak fasaden ruvar ett ökande främlingshat och tveksamt politisk klimat. Kanske Danmark och danskarna bara är en fasad?
Norge och fjellapene härnäst:
Här tar jag fasta på uttrycket, if you can't beat them, join them. Jag bor i landet själv, och de är ju snuskigt förmögna sedan oljeäventyret startade några år innan träskidan lanserades. Pengar är sällan ett problem i Norge, och de lever i ett samhälle som generellt sett (nu generaliserar jag) fungerar fint, trots att politikerna inte vet vad de skal göra med varken skattepengar eller oljepengar. Inte har de gått till vägar, förbättring av byråkrati, tåg, eller skolmat i alla fall (undrar om Albanien har skolmat idag?) Sm alla nyrika, så kommer dessvärre många dåliga karaktärsdrag fram. Där dansken säger:
-Ja ja det löser sig, och svensken tiger och accepterar stilla så klagar norrmannen högljutt. På det mesta. Avgifter och skatter framför allt, sjukvården, grannen, bilköer, väder (så gör nåt åt saken då!) Norrmannen är brutalt bortskämd och förväntar ofta att allt ska komma till dem färdigt, helst utan egen insats (fast har en polack gjort jobbet så går det bra). De kan i förhållande till folkhälsa delas i två grupper, de som bryr sig om sin hälsa och som gör det för mycket (cyklar Birken, löper marathon, går på tur varje söndag, you name it), och sedan de som skiter totalt i sin egen hälsa.
Urbaniseringen släpar också långt efter då de genetiskt sätt fortsatt är fattiga bönder och fiskare från trånga fjordar och djupa dalar utan vana att leva tätt på varandra i större samhällen. Nu ska jag samtidigt säga att norsken också har bevarat sitt naturliga sätt på ett annat vis än sina skandinaviska bröder har.
Då tar vi svenskarna:
Mitt eget folk kommer inte undan, hela Nordens white trash, som hellre går en sväng och storhandlar varje söndag, än utnyttjar naturen till bärplockning, jakt, en promenad eller träning.
En typisk svensk har sista åren förfallit och ska ha allt färdig. Allt, ja...... snabbmat, halvfabrikat som vi matar alla med mellan 1 månads ålder och gamlingar på långvården. Men också färdiga lösningar hos doktorn (tabletter mot allt), för lidelser vi dragit på oss sittande över en data när vi spelat WOW. En helkväll i ett typiskt svenskt hem är gärna fläskfile med pommes frites och bernaise från ICA som ''TV dinner''. Efterföljt av flottiga och oljiga chips medan TV spyr ut kulturella höjdpunkter såsom ''Lets dance'', Körslaget, Dansbandskampen, eller någon glittrig och glammig delfinal i Melodifestivalen.
Får man sedan gäster (landsbygd), så ska det fikas 7 sorters sött kaffebröd. Stackars dom som ska besöka både faster, kusin och mormor på samma dag. Svensken klagar dock inte lika mycket, utan sväljer det mesta med hull och hår för att sedan muttra missnöjt i sin ensamhet efteråt. Ända gången medel-Svensson klagar är när vi kan vara anonyma på nätet, och då får allt från politikerna, till idrottstjärnorna genomgå av medelsvensken, soffpotatisen som inte vågar vara annorlunda. Utan han hör på dansband, jämför tatueringar, dricker starköl eller cider och ibland en GT vid festliga tilfällen.
Positivt då?
Svensken har mer folkskick än grannen i väst, säger tack när någon hjälper dig eller håller upp dörren (och håller upp dörren själv). Ber också om ursäkt, men inte helt på det överartiga engelska viset. Genomgående korrekt alltså.
The Finns:
Då har vi bara våra bröder i öst kvar (måste läsas högt på finlandssvenska). Fast låt oss inse att de i så fall är mer som den adopterade styvbrodern. Han som kommer från en annan kultur med annan mentalitet än resten av familjen. Men kan ju vara en trevlig bekantskap för det?
Finland, landet som gav oss Lilla My, 7 knivmord varje midsommarafton, rallyförare som snackar hård, kantig engelska, sistaplatser i Melodifestivalen (innan något geni menade att alla borde sjunga på engelska). Vad mer? Blek hud, skolmassaker, höga kindben, namn som Ari-Pekka, Jussi, Hannu och Marja-Liisa. Jo då, finnarna är ett mystiskt melankolskt folk där i de finska skogarna (undrar hur mycket vodka Tove Jansson druckit när hon fantiserade ihop Mumintrollen?).
Nåt får mig att tro att finnar dricker för att glömma, bränner huden i bastun för att man ska känna att man lever och inte accepterar flyktingar för att de inte vill lära upp nya landsmän i finsk tungsinthet? Annars då? Finnar är enkla människor, trevliga när man trängt in under det svåra skalet, och annorlunda. Annorlunda är ju bra, eller?
