Det mest spektakulära jag såg var fyrverkeriet på Rådhuskajen. Där både folk tjoade, tutade i båtens signalhorn och klappade då kruten antändes och pyrotekniken lyste upp Tigerstadens för aftonen stjärnklara himmel. Vad är det med vårt behov för att klappa händerna? Nordisk fenomen?
Annars ramlade vi in på denna härliga jazzoas, där jag njöt en irish coffee, och drack den GENOM grädde, utan sugrör som sig bör. Invändigt slingade sig en trappa upp förbi skivförsäljningen till en charmig bar bland tegelstensklädda väggar. Ordet varmt definerar väl platsen bra tycker jag. Cafeet gav mig faktisk lust att både gå på date igen och samtidigt sippa på ett glas av husets röda med en sån där konststuderande jazzälskande skönhet till toner av Miles Davis. Men nu ska jag sluta drömma a la vuxna människor. Bilder av denna pärla (som var som att andas in en bakgård eller gränd i Paris) i Grensen i Oslo, varsågod:
No comments:
Post a Comment